thinblueflame

Den här bloggen är död. Kolla in min nya blogg istället - http://indianstreamrepublic.blogspot.com
Ja, jag döpte min blogg till samma sak som mitt soloprojekt, så fantasilös är jag. På min nya blogg är tanken att inläggen ska vara kortare, mindre bittra, och helt enkelt bättre.
Vi ses på nya bloggen, tja.

Alla som gillar "indie" vet väl om att The New Year med Death Cab For Cutie är den låten man ska spela, alternativt sjunga högt i en sing-a-long med sina kompisar vid 12-snåret? Jag har själv tankat in låten på mobilen (eftersom den har inbyggda högtalare, men inte min ipod) för att kunna spela upp den för alla vid midnatt.

Gott nytt år gott folk.

Har nyss sett klart filmen Adam, om en 29årig kille med aspergers som förälskar sig i sin nyinflyttade granne. Jag har sett fram emot att se filmen väldigt länge, och blev inte besviken. Trailers till filmen fick den att verka som en slags lite udda romantisk komedi, men jag skulle snarare säga att det var en ganska lättsam dramafilm, där det råkar hända några söta romantiska saker under filmens lopp. Handlingen, en kille med aspergers som försöker ha ett förhållande, tilltalade mig direkt. Det som däremot kommer stanna med mig från filmen var detta citatet som huvudrollskaraktären Adams kompis Harland säger när Adam nyss haft ett bråk med sin flickvän för att hon ljugit över en småsak, och Adam funderar på att göra slut eftersom han anser att den lilla lögnen symboliserar att hon inte går att lita på:


Det finns en liknande situation och person i mitt eget liv just nu, där jag avbröt kontakten med någon. För mig har det dock inte gått 35 år. Å ena sidan känns det som att jag gör rätt som står upp för mig själv, att jag är en vekling om jag kapitulerar och kryper tillbaka med svansen mellan benen, att hon inte förtjänar mig och jag gör rätt som inte låter henne finnas i mitt liv. Å andra sidan finns perspektivet från citatet ovan, att vill jag verkligen vara så tjurhuvudad att jag går och vägrar prata med personen igen så länge jag lever? Å ena sidan, å andra sidan... Jag känner iallafall starkt igen mig i hur mycket jag vill prata med henne igen, ibland måste jag ta i med hela mitt pyske för att hindra mig själv från att höra av mig, och det känns precis som Harland beskriver... Paragraden är iallafall något för mig, och kanske er, att grubbla över...

I'm not ready for some burned-down bridge just yet
And I'm not saying that I want anything from you
The only thing I really want now if I see you, Sue, is
Is if we drove side by side on a highway in the Beehive State
That we could honk and wave
Yeah, we could honk and wave

I wonder of a way that I could make her feel like an ass
Without her think I'm trying to...



(det är meningen att videon ska börja 2 minuter och 5 sekunder in, jag var tvungen att lära mig ny html-kod för att det skulle bli så)

Jag hade en del lika frisyrer, hårfärger, skägglängder osv under 2009. Så jag tänkte göra ett lite modebloggs-aktigt inlägg med bilder på mina diverse olika utseenden under 2009. Enjoy.

Januari 2009


Februari 2009 - strax efter hårklippning (och ett långt arbetspass, vilket förklarar tröttheten i bilden. Jag är ej stenad)


Mars 2009 - här hade skägget börjat växa litegrann (obs min t-shirt).


April 2009 - Här var skägget fortfarande "vuldvuxet", helt utan trimning eller dylikt (obs min t-shirt igen).


Maj 21 2009 - Den 5e maj bestämde jag mig för att raka av skägget helt och hållet och sen inte raka mig på 6 månader. Så här är skägget några veckor långt bara några veckor långt.


Juni 2009, sarkastisk party-pose.


Juli 2009 - skägget börjar bli längre och vildvuxet igen (minns för övrigt inte vad jag flabbade åt).


Augusti 2009 - här hade jag tröttnat på det vildvuxna skägget, så jag gjorde en kompromiss angående mitt "inte raka mig på 6 månader"-löfte. Jag rakade av allt utom det på hakan, och bestämde att bara håret på hakan behövde vara kvar i 6 månader.



September 2009 - förutom att skägget blivit lite längre har ingenting ändrats sedan augusti.


Oktober hade nog flest ändringar. Här det kortvarade rosa skägget...


Oktober - skäggfärgen har tvättats väck.


Oktober, strax efter jag färgat håret rosa.


Den 5e november, exakt 6 månader efter den 5e maj, så höll jag mitt löfte och rakade av skägget. Jag ser lite missnöjd ut på bilden eftersom jag egentligen gillade skägget, men jag kände att det var dags för förändring.


December 2009. Jag tröttnade på att ha rosa hår, särskilt när det började se urvtättat ut som ni kanske ser lite på bilden ovan. Och istället för att färga håret igen till någonting annat, så fick jag ett ryck att bara ta en rakhyvel och raka av allting. Så så här ser jag ut för några dagar sedan. Skäggväxten har börjat komma tillbaka; Det ni ser är begynnelsen till en goatee. Vad som händer i framtiden? Jadu, det återstår att se...

Singer/songwritern Vic Chesnutt är i en koma. Enligt vännen och sångaren Kristen Hersh, som spelat med honom, rör det sig om ett självmordsförsök: "yeah, i can tell you what i know, but no one knows much: another suicide attempt, looks bad, coma--if he survives, there may be brain damage" "this time, it's real scary: *this* time, he left a note, *this* time, he asked them to call me"

Jag måste erkänna att jag aldrig lyssnat på Vic Chesnutt, trots att jag är en singer-songwriternörd. Har sett hans namn och så, men aldrig lyssnat på honom. Sitter och lyssnar på hans senaste skiva på Spotify nu och gillar det riktigt mycket, minimalistisk gitarrplock bakom mörk sång och mörka texter. Känns jävligt sorgligt att det är genom den här nyheten som jag hör talas om honom för första gången. Kan inte riktigt göra någonting annat än hoppas på det bästa...

Den här videon får mig att flabba sjukt mycket :D

Igårkväll var jag inne på Ebay och köpte några julklappar till mig själv.

Grandaddy - Sumday 7"
Grandaddy - Now It's On 7"
Grandaddy & Polyphonic Spree split 7"
Josh Ritter - Hello Starling (3 track promo disc)

Skivorna kostade bara drygt 60-70 spänn styck så jag behövde inte spränga plånboken. Det fanns även Sumday på vinyl, men den var redan uppe i drygt 500kr med 3 dagar kvar, så jag bestämde mig för att avstå. Grandaddyskivor på vinyl är sällsynta som fan och därmed svindyra. Men jag var fan sugen...

För övrigt så är en av mitt livs största materiella önskningar en äkta Grandaddy t-shirt, helst i storlek small (men medium funkar också, large blir också köpt om det är tillräckligt billigt). Så om ni någonsin råkar ha en sådan till salu eller råkar se en på Ebay eller något, var snäll och berätta det för mig. Jag villig att betala alldeles för mycket pengar...

Det är dock inte bara DJ-kvällar på gång i Januari utan det finns ju några konserter på tapeten också. Jag vetefan hur många jag kommer gå på, dock, eftersom de nästan allihop kostar pengar och jag just nu håller på att försöka spara till en USA-resa.

Peter Doherty, KB, 10e januari - För den som känner för lite vadslagning så kan man alltid köpa en 350kronorsbiljett till Peter Doherty och hoppas på det bästa. Han ställer ju typ in fler konserter än vad han spelar, och när han väl spelar så är han ofta berusad på någonting. Men han kommer ju förmodligen överdosera vilken dag som helst, så egentligen hade jag velat se honom innan han dör.
Gösta Berlings saga, Debaser 16e januari - Sitter och lyssnar på dem för första gången nu, och det verkar helt okej. Eftersom det är gratis kommer jag nog gå.
The XX, Debaser 21a januari - Jag fattar ärligt talat inte peppen. Jag har lyssnat på skivan några gånger och tycker bara det är tråkigt... Sångarna låter som om de håller på att somna. Det händer ingenting i låtarna, och det finns dessutom ingen passion eller känslor, utan sångarna låter istället uttråkade och apatiska. Tänk dig en människa som pratar trött under tiden han håller på att somna, samtidigt som något tråkigt beat från en trummaskin spelar i bakgrunden så har du The XX. Hade det varit gratis hade jag nog gått ändå, men tycker verkligen inte de är tillräckligt bra för att jag ska betala drygt 150 spänn.
UK Subs, Debaser 27e januari - Jag får se. Hade varit lite småcoolt att ha sett detta lite halvt legendariska band, men jag gillar ju faktiskt inte dem... Går jag så är det bara "för att ha sett dem", och det jag vet inte om det är värt 90kr.
Daniel Gilbert, Debaser 28e januari - Vetefan. Det verkar helt okej men inget mer. Jag kommer nog inte palla punga ut 90kr.
Joan As Police Woman, Debaser 29e januari - Hade jag gärna gått på, men det kostar för mycket pengar, så jag stannar nog hemma. 150kr? Hallå, jag är inte miljonär för fan. Hade suttit fint med en gästlisteplats, host host...... Råkar man dock ha pengar kan man även åka över till Köpenhamn och se
Local Natives, Lille Vega, 29e januari - Riktigt bra indiepop/rock från Kalifornien. Kostar dock 150 danska + resa.
Henry Rollins, Palladium 30e januari - Samma som ovan. Hade väldigt gärna sett honom, men 350 spänn? Nej tack. Så det blir nog...
[ingenting], Debaser, 30e januari - Ett band jag aldrig lyssnat på, men det är en lördag och gratis, så jag kommer nog gå och hoppas på det bästa. Har hört bra saker om deras konserter.

Sen spelar The Swell Season + Josh Ritter på Radiohuset i Köpenhamn i Febuari. Vilket mest är intressant för mig på grund av Josh Ritter. Att betala massa pengar för att se ett förband spela i typ 30 minuter känns ju sådär, men eftersom Josh Ritter mer eller mindre är min favoritartist och dessutom inte spelat i Skandinavien sedan 2006 så ska jag försöka hitta ett sätt att ha råd med det. Risken med att köpa en dyr konsertbiljett främst för att se förbandet är att man inte får pengarna tillbaka om ett förband ställer in...

Jag var nyss inne på Debaser Malmö's hemsida och kollade kalendern efter uppdateringar, som jag gör mer eller mindre varje dag. Inne på kalendern ser jag två nya konserter - den 2e januari så ska ett band som heter Lady Reporters spela, och den 8e januari så ska två singer songwriters uppträda - Linda Kante och Pia Johansson... Trodde jag. När jag klickar in mig på evenemangen för att läsa lite om vem artisterna är och lyssna på några låtar och sådär, så visar det sig att det rör sig om DJ's. Lady Reporters är tydligen namnet på en DJ-trio, och Linda Kante och Pia Johansson är visst bara namnen på de två människorna som ska spela skivor för kvällen.

Alltså, det här gör mig faktiskt lite sur. Är det inte rimligt att när man kollar på Debasers evenemangskalender, så ska man kunna anta att de namnen som står under ett visst datum är namnen på artisterna som ska uppträda, och inte namnet på de som ska spela skivor? Att någon ska spela skivor är väl inte ett evenemang i sig, liksom? Jag tycker nog att det är rimligare att bara skriva "Nattklubb" på kalendern, och sen, eventuellt, skriva namnet på de som står för musiken i små bokstäver undertill. Jag tycker inte riktigt att DJ'na förtjänar att få kvällen döpta efter sig...

Tycker ni ska gå och lyssna på min polare Ebbe's band/projekt Head Like Orange (en referens till en av världens bästa män, Karl Pilkington). Det är hip hop-influerad pop, vilket inte är vad jag brukar lyssna på i vanliga fall. Men det som gör att jag gillar Head Like Orange är att det känns som att det kommer från ett ärligt ställe. Annars är det just ytligheten som gör att jag inte gillar eletronisk pop. Tycker ofta att både texterna och beatsen är helt och hållet gjorde för att få en att dansa och nynna med, medans saker som artistisk kreativitet, integritet, ärlighet och bra låttexter ignoreras. Att popmusik ofta inte har någon "själ" är ett sätt att uttrycka det. Men så är inte fallet med Head Like Orange. Beatmakaren Per Emmerberg, lillebror till en av mina bästa kompisar Martin, brinner för det han gör. Det är inga jävla Basshunter beats eller boom boom tshhhh, boom boom tshhhh beats, utan kreativa och coola beats med coola samples och ljudeffekter. Ebbe's texter är poetiska och ärliga, inget jävla "Girl I need you in my world", liksom.

Det finns stor chans att det här blir stort.

För att ladda ner skivan, gå till Head Like Orange myspace, rulla ner och klicka på skivomslaget.

Sumday-skivan med Grandaddy räddar min dag.

Det här är ett band som jag bara går och väntar på att Malmö's indiekids ska upptäcka. De passar in perfekt i Debaser-iternas musiksmak, tycker jag. Det är folk och americana, men det är tillräckligt stökigt, experimentellt och "konstigt" för att även de coola kidsen ska gilla det. De har jämförts med bland annat Syd Barret, Deerhoof, Les Savy Fav, Modest Mouse och Captain Beefheart. De har en tendens att spela allt från leksakssynthar till kazoo i sina låtar. Jag såg dem vara förband åt Two Gallants på Lille Vega för ett par år sedan, och de var skitbra. (Two Gallants också, för övrigt.) Kolla in dem nedanför. De finns även på Spotify.